Ett tag sedan jag skrev något... känns som om jag skriver till mig själv lite. Vet inte om det är någon som läser, möjligtvis någon enstaka som råkar ramla in här kanske. Vad vet jag!?

Sedan sist har det varit en tuff tid med jobb! Mycket jobb, kanske inte alltid så många timmar men varje dag känns det som - en ledig dag hit och dit. Det tär på en! Och någonstans ska man försöka pussla ihop sitt eget liv, kärlekslivet och jobbet till ett och samma pussel. Samtidigt som jag njuter av att faktiskt ha någon som bryr sig om mig så kan det emellanåt kännas lite jobbigt eftersom den egna tiden krymper lite. Tid som man gärna är ifred på, där man åker iväg någonstans, tar hand om sitt hem eller vad det nu kan vara... Det är ju inte alltid som man är på topp att vara med någon och på samma gång vill jag ju..... så fort jag har en tid. Från början har det varit Javisst! Anytime! ... mot slutet har jag känt att jag måste dra åt snaran lite och tänka på mig själv, vila upp mig lite... plus att det har varit många andra frågor som cirkulerat i luften. Jag kan inte bara sopa allt under mattan och låtsas som om jag är pigg, glad och villig jämt. 

Någotstans på vägen tror jag att ett sammanboende kanske skulle vara lösningen på mycket. Tiden, orken och kanske t o m ekonomin. :) Med ett sammanboende så behöver man inte fundera på vad och vem man ska tillbringa första bästa lediga tid/dag.... för då har man det "goda" runtikring sig jämt. Då kanske man kan passa på att ägna sin tid åt något annat som man ville i stället... då vardagen knackar på. Jag vet inte! 

Jag vet inte.. jag är livrädd! Livrädd för att börja om på nytt med den biten... livrädd att det kanske inte funkar i slutändan... livrädd att riva den mur av trygghet man byggt upp. Osäker är jag! Är det rätt.... ? Visst, jag gillar killen, älskar honom! Jag vet inte än om det känns rätt... har jag tillbringat nog mycket tid med honom? Samtidigt är det så himla svårt att få ihop tiden, med tanke på hur man jobbar. När man väl är ledig är man ganska trött och väljer att vara lite själv också emellanåt... eller så behöver man ta hand om sitt hem eller göra något som man inte gjort på länge -> hälsa på en vän t ex. Någonstans i bakhuvudet snurrar frågan, ska inte ett sammanboende kunna ske per automatik om man känner för att vara tillsammans 24/7.... Eller är det så att man efter alla dessa åt börjar tänka på varje steg i relationen att detta med automatik faller bort. Eller är han osäker på mig, är det jag som krånglar... är det jag som pressar i fel tillfällen, eller.... jag vet inte! Eller ska man bara flytta ihop och se hur det funkar? Eller ska man avvakta? .... 

Fundera fundera fundera....

 

 

På återseende!