Japp! Då har ytterligare ett år av mitt liv gått och inte vet jag om jag har blivit så mycket klokare. På ett sätt var det skönt att bara kära mor kom förbi under förmiddagen. Vet inte om jag hade orkat med så mycket mera folk. Hela dagen kände jag mig degig och ville mest bara spendera tiden i sängen. Förmodligen berodde det på att jag hade haft en uppesittarkväll kvällen innan. Det tär på kroppen av leka med dygnets tider. Antagligen får jag väl ett jobb snart så att jag är piskad att gå tillbaka till ett normalt liv igen.

På ett sätt är det relativt skönt att vara hemma om dagarna, men det beror inte på att jag inte vill jobba. Det som känns jobbigast med ett jobb är att man måste kliva upp på morgonen. Jag är en kvällsmänniska. Jag föredrar ett jobb som börjar kring 11.00 eller så... blotta tanken på att jag måste kliva upp klockan 06.00 gör mig helt slut. Jag är inte människa den tiden. Tänkte skriva, hur lätt är det att finna ett normalt jobb med de tiderna.... hmm... inom vården förstås och offra sig att jobba kväll varje kväll. Det är inte riktigt mitt ämne om jag ska vara ärlig. Det är som att sätta en snickar som hjärnkirurg och det skulle ju inte vara någon höjdare precis.

Nog för att jag nästan har en lärarexamen känner jag mig osäker inom yrket. Vet inte riktigt om jag passar som lärare! Jag har gjort bra ifrån mig under mina praktiktillfällen, men räcker det? Jag hoppas att alla min kurskompisar har kommit in och fått någon form av anställning. Själv föll jag på mållinjen och hoppas att jag kan fixa min examen någon gång. Just nu vill jag bara hämta andan efter allt som hänt det senaste 2-3 åren... Det går bättre och bättre dag för dag och det är positivt.

Nåja, dagen till ära är det sol... undra om jag kanske ska tillfället i akt och ta en promenad ute i solen. 


På återseende!