Tiden går alldeles för snabbt. Det känns som om jag inte hinner med något… Jag har tankar, men de hinner sällan komma till handling innan tiden har sprungit iväg och jag har glömt bort vad det var jag skulle göra. Hmm… glömt… jojo, förträngt skulle väl kunna vara ett annat skojigt ord som jag skulle kunna använda mig av. Hur som helst är det i princip klart med praktiken, det är bara att det ska godkännas och sådant från Arbetsförmedligens sida. På något sätt känns det toppen att komma igång med ett normalt liv. Jag undrar dock om jag har förletts in på fel spår pga påtryckningar från AF sida. Förvisso ska det bli intressant att få jobba med små barn för ovanlighetens skull… men hallå, 1-5åringar. Nåja, det är bara 4 veckor så det är väl bara att bita ihop och fixa det.

Så, den här veckan bestämde jag och mitt ex, eller vad vi nu är för något, att jag skulle hämta hundarna i onsdags. I min värld är ”vi” över och har varit det de senast 2-3 åren. Jag skulle plocka upp hundarna i Umeå var det planerat. Vad jag inte tänkte på är att det tar 7 timmar med buss till Umeå, jag var inne på 4 timmar som det tar med bil. När det slog mig att det tar 7 timmar började jag bli lite osäker på om jag skulle fixa det. Först sitta på bussen och skumpa i 7 timmar och sedan åka tillbaka hem i 4 timmar till, då jag skulle köra bilen och hundarna uppöver igen. Hu hu….

Samtidigt som jag satt och kollade efter eventuellt boende i Umeå dök min första sambo upp på msn, min gamla kärlek som jag hade för ca 12 år sedan. Vi började prata lite… ett tu tre nämnde jag mina planer och att jag höll på att söka ev övernattning. Eftersom han bor i stan så tyckte han, men natta över hos mig då. Hmm… efter några sekunders tänkande sa jag att det inte var någon dum idé. Det enda som skulle vara problemet skulle vara hundarna, men jag gav förslaget om att jag kunde åka neråt dagen innan…. Så fick det bli.

På något sätt trodde jag att allting skulle falla på plats…. Jag menar, jag har ju ändå haft dolda känslor för min första sambo under alla dessa 12 år och har mer eller mindre dumförklarat mig själv så många gånger. Nu hade jag chansen att antingen göra mig av mina känslor för gott eller få nya… Humm…. Jojo, det var inte så bara! Så här efteråt är allt ett ännu värre virrvarr.

Visst, det var min gamla kärlek jag besökte… bara några år äldre. Lika underbar som förr… hmmm… förutom att han inte var min nu. Det var lite grann som att ha en karamellskål framför sig som hade en lapp där det stod: ”Se, men inte röra!”.  Därför var det lite jobbigt, samtidigt som jag ville ta itu med saker i hans lägenhet, så som jag skulle ha gjort om vi hade varit ett par, så kunde jag inte… jag fick verkligen hålla mig i skinnet. Jag vet inte, det kanske var bra dumt att träffa honom. Samtidigt hade han sagt innan: Vänner ja! Kanske lite mera… men inga garantier!… eftersom han hade haft en tuff tid med sitt ex. Jag respekterar om han vill ta det lilla lugna…. men ge mig ett ja eller nej. Haha… Nåja, jag gick i alla fall ut med hans hund på morgonen. Lite ansvar tog jag!  

Det jäkliga är att han är här uppe på besök den här helgen, men har inte varit förbi, å andra sidan har han inte lovat något heller. Han vet väl lika bra som jag att om han kommer hit, så kanske det leder in ett förhållande. Jag låter honom vara så länge, det får bli vad det blir…