Jag har haft möjligheten att vara hemma i ett antal år pga distansstudier. I början var det lite jobbigt och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra även om det fanns massor med saker att göra. Såhär efter några år, så har jag blivit lite bekväm. Det är ganska skönt att vara hemma…

Men nu är det slut på friden och lyxlivet. Från och med den 1:a juni påbörjar jag en praktik på ett Montessori inspirerad förskola. Det ska bli väldigt intressant att få vara där. Dock känner jag en viss bävan då jag har varit borta så länge och har inte egentligen tillräckligt med energi. Inför varje möte och tillfälle får jag alltid ladda för att orka med.. och när jag kommer hem är jag helt slut. Jag är helt slut hela dagen efter också. Förvisso har det blivit lite bättre sedan jag flyttade ifrån min sambo, men fortfarande är det saker som är lite jobbiga. På något sätt försöker jag inbilla mig att jag har en 10 meter lång latmask lindad runt ryggraden, samtidigt som jag har svårt att tro att det bara hänger på en dum latmask. Det känns inte speciellt normalt att behöver ladda så mycket inför varje grej som ska göras och sedan vara helt knäckt när man kommer hem och dagen efter. Bara att skala en apelsin har varit oerhört jobbigt ett tag… Möjligen kan jag ha drabbats av någon form av stress eller depression, jag vet inte… kanske en kombination. Jag hoppas att jag kan komma över tröskeln lagom till starten av min praktik.

Att vara hemma och arbetslös är ingen lyxliv direkt, men lite bekvämt har det varit i varje fall den sista tiden. Jag har verkligen försökt njuta av det.