Jahapp, idag var det Rosa Bandet gala och jag kan inte påstå att jag såg allt, men en del såg jag dock. Ganska skrämmande när man tänker på cancer, inte bara bröstcancer. Det är ju något som finns överallt på ett eller annat sätt. Från början tänkte jag inte så mycket på cancer, men efter att en av mina yngre bröder gick bort i leukemi fick jag en tankeställare och allt som man fick gå igenom känslomässigt, och all ovisshet. Jag kan tänka mig vilken mardröm han fick gå igenom, när han fick veta det. I den åldern som han var i så har man ju en sådan livsgnista så en "nyhet" som det är ju som att släcka livet helt kan jag tänka mig. Stackarn! Precis som man börjar hämta sig från den persen så får vi reda på att min fd svärmor har cancer... från topp till tå i slutändan. Precis som jag har tagit mig förbi det får jag reda på att *min* far hade fått diagnosen leukemi, precis samma variant om min bror. Tala om att slå undan benen för mig, jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag menar, jag hade ju gått igenom samma sak med min bror... Bara för farmors och pappas kvinnas skull, samt andra på den sidan av släkten försökte jag vara så positiv som möjligt. Tack och lov har prognosen varit bra hittills och han har inte haft någon visning i proverna än. Han har haft goda prover de senaste halvåret ialla fall... peppar peppar...  Efter att pappa fick leukemin blev jag riktigt rädd, tänk om jag också får det.... jag menar min bror och min far, även om min bror och min far inte hade samma gener så berör det ju mig på något sätt eftersom jag har gener släktgener med min bror och jag har pappas gener.  Ja, det gör mig en aning rädd... frågan är om jag skulle orkar vara lika stark som dem. Samtidigt kan man ju inte ta ut något i förskott... Jag håller tummarna för botemedel för cancer av alla slag.

När jag ändå tittade på Rosa Bandet galan passade jag även på att surfa in på cancerfondens websida. Jag tänkte se om jag kunde hitta lite info om bröstcancer. Tänkte kolla upp när man brukar kallas för undersökning. Mycket riktigt, infon som jag hade i tanken var korrekt.. och min ålder börjar närmar sig. Snart ska man dit och klämma in tuttarna i den där maskinen. Jag har hört att den gör ont. Inget jag ser framemot alla fall, men det måste ändå vara bekvämare än att slänga upp råttan och låta gyn ta cellprov. Huu.. det är obehagligt. *ryser* ... Hmm... kanske bara jag som är känslig, men jag tycker att det är fruktansvärd obehagligt som sagt. Nåja, det är ju bara att bita ihop när den stunden är kommen. Finns inte så mycket annat att välja på... tja att gå ovetandes, men samtidigt så är det bäst att ta det i tidigt stadium.

Just nu tänkte jag släppa ämnet och fundera på vad jag ska göra här näst. Kanske sova med tanke på att jag ska på intervju imorgon... och tidigt dessutom. Allt innan 12 är tidigt för mig så jag bävar mig verkligen för den dagen då jag ska börja jobba på riktigt. :oS... 35 tim dygn skulle vara toppen! :o) Nåja, ska se klart på Navy CIS! sedan sussa.