Snart har det gått ett år sedan jag flyttade från min sambo. Visst känns det ganska bra, då jag kände att vi levde skilda liv mot slutet och att vi var mer "kompisar" än ett par... och för att inte tala om att vi gick varandra på nerverna mot slutet. På så sätt njuter jag av mitt singelliv just nu. Det är ingen som jag måste ta hänsyn till förutom katten dådå. Ingen som flyttar runt mina grejor eller stökar ner förutom jag själv så klart, men då får jag också städa upp det själv. Om man ska väga fördelar mot nackdelar så är det ganska skönt att vara singel. Det jobbiga är förstås ekonomin, jag måste ju erkänna att jag hade det jäkligt bra när jag var sambo. Vi hade ju allt och man behövde inte fundera två gånger man man skulle ha råd att köpa en mjölkliter. Den biter saknar jag, och sällskap emellanåt. Att kunna köpa något gott och se på en film och enbart mysa.... att kunna ha en lördagsmiddag ihop etc... Men men, det kostar att ligga på topp, så är det ju bara!

Dagen till ära har vi, jag och min ex sambo jobbat på att städa upp det sista mellan oss. Så, om allt går enligt plan så kan ha ta över billånet på måndag. När det är klart är det bara för mig att skriva över bilen på honom och vi är relativt klara med varandra. Det som är hårt är att han har hundarna och min kattgubbe. Jag saknar dem väldigt mycket så klart.. dock försöker jag tänka på dem, att katten skulle inte fixa att bli innekatt, då han är van att vara utekatt och har varit så de senaste 8 åren. Det vore väldigt elakt att ta ifrån honom det som gör livet värt att leva för honom. Det bästa han vet är att kunna klättra i träd, jaga lite möss och fåglar... han vill inte sitta inne i en lägenhet och göra ingenting. Jag kan höra honom säga: det är inget liv för mig!

Samma när det gäller hundarna, de är inga "stadshundar". Ok, ena hunden skulle jag aldrig få ta... eftersom det är sambons jakthund. *fniss* Han kommer aldrig bli en riktig jakthund - Lill Barro. Dessutom är han en hårfager av desslike att jag skulle gå under. Barro kräver väldigt mycket, så väl hårvård som motion. Rex, däremot skulle väl gå att få till en stadshund, men jag tror att han uppskattar "friheten" bättre än att bo hos mig och gå i koppel hela tiden. Där borta kan han gå lös oftare.... och han har en stor gård att springa på. Borta bra men hemma bäst. Så tror jag att de tycker. För bägge hundarnas skull får de vara tillsammans.... det känns bättre än att börja dra ena hit och den andra dit. Det är bättre om de får fortsätta sitt liv tillsammans och de slipper vara ensamma i onödan. Det är klart att det känns hårt att ta detta beslut.. men jag försöker tänka bort mig själv och tänka på dem.



Att ha djur är lite som att ha barn... någonstans på vägen måste man bestämma vem som ska ha vårdnaden om något oförutsett händer. Vi hade 3 alternativ, antingen tog han hand om alla fyrbentingar eller jag.... och sista alternativet var att placera ut dem hos någon okänd människa och det var helt uteslutet. Då fick det bli så att han fick behålla djuren då han bor bäst till för dem. Som det ser ut nu kommer vi aldrig mer att flytta ihop heller... vi är ett avslutat kapitel även om vi inte har gått igenom ett världskrig.

Nåja, jag hoppas verkligen att han finner någon annan med samma intresse som honom, någon som tycker om djur och kan ta sig an hundarna och aktivera dem också. Någon som kan ta upp lydnadsträningen med Rex. Han var faktiskt ganska duktig och vi hade säkert kunna få bättre poäng om jag inte hade buklandat. Nåja, livet går vidare vare sig man vill eller inte... Jag har sagt att om något händer så är det till mig fyrbentingarna ska, inte till någon annan.