Tiden går alldeles för snabbt. Det känns som om jag inte hinner med något… Jag har tankar, men de hinner sällan komma till handling innan tiden har sprungit iväg och jag har glömt bort vad det var jag skulle göra. Hmm… glömt… jojo, förträngt skulle väl kunna vara ett annat skojigt ord som jag skulle kunna använda mig av. Hur som helst är det i princip klart med praktiken, det är bara att det ska godkännas och sådant från Arbetsförmedligens sida. På något sätt känns det toppen att komma igång med ett normalt liv. Jag undrar dock om jag har förletts in på fel spår pga påtryckningar från AF sida. Förvisso ska det bli intressant att få jobba med små barn för ovanlighetens skull… men hallå, 1-5åringar. Nåja, det är bara 4 veckor så det är väl bara att bita ihop och fixa det.

Så, den här veckan bestämde jag och mitt ex, eller vad vi nu är för något, att jag skulle hämta hundarna i onsdags. I min värld är ”vi” över och har varit det de senast 2-3 åren. Jag skulle plocka upp hundarna i Umeå var det planerat. Vad jag inte tänkte på är att det tar 7 timmar med buss till Umeå, jag var inne på 4 timmar som det tar med bil. När det slog mig att det tar 7 timmar började jag bli lite osäker på om jag skulle fixa det. Först sitta på bussen och skumpa i 7 timmar och sedan åka tillbaka hem i 4 timmar till, då jag skulle köra bilen och hundarna uppöver igen. Hu hu….

Samtidigt som jag satt och kollade efter eventuellt boende i Umeå dök min första sambo upp på msn, min gamla kärlek som jag hade för ca 12 år sedan. Vi började prata lite… ett tu tre nämnde jag mina planer och att jag höll på att söka ev övernattning. Eftersom han bor i stan så tyckte han, men natta över hos mig då. Hmm… efter några sekunders tänkande sa jag att det inte var någon dum idé. Det enda som skulle vara problemet skulle vara hundarna, men jag gav förslaget om att jag kunde åka neråt dagen innan…. Så fick det bli.

På något sätt trodde jag att allting skulle falla på plats…. Jag menar, jag har ju ändå haft dolda känslor för min första sambo under alla dessa 12 år och har mer eller mindre dumförklarat mig själv så många gånger. Nu hade jag chansen att antingen göra mig av mina känslor för gott eller få nya… Humm…. Jojo, det var inte så bara! Så här efteråt är allt ett ännu värre virrvarr.

Visst, det var min gamla kärlek jag besökte… bara några år äldre. Lika underbar som förr… hmmm… förutom att han inte var min nu. Det var lite grann som att ha en karamellskål framför sig som hade en lapp där det stod: ”Se, men inte röra!”.  Därför var det lite jobbigt, samtidigt som jag ville ta itu med saker i hans lägenhet, så som jag skulle ha gjort om vi hade varit ett par, så kunde jag inte… jag fick verkligen hålla mig i skinnet. Jag vet inte, det kanske var bra dumt att träffa honom. Samtidigt hade han sagt innan: Vänner ja! Kanske lite mera… men inga garantier!… eftersom han hade haft en tuff tid med sitt ex. Jag respekterar om han vill ta det lilla lugna…. men ge mig ett ja eller nej. Haha… Nåja, jag gick i alla fall ut med hans hund på morgonen. Lite ansvar tog jag!  

Det jäkliga är att han är här uppe på besök den här helgen, men har inte varit förbi, å andra sidan har han inte lovat något heller. Han vet väl lika bra som jag att om han kommer hit, så kanske det leder in ett förhållande. Jag låter honom vara så länge, det får bli vad det blir…

Jag har haft möjligheten att vara hemma i ett antal år pga distansstudier. I början var det lite jobbigt och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra även om det fanns massor med saker att göra. Såhär efter några år, så har jag blivit lite bekväm. Det är ganska skönt att vara hemma…

Men nu är det slut på friden och lyxlivet. Från och med den 1:a juni påbörjar jag en praktik på ett Montessori inspirerad förskola. Det ska bli väldigt intressant att få vara där. Dock känner jag en viss bävan då jag har varit borta så länge och har inte egentligen tillräckligt med energi. Inför varje möte och tillfälle får jag alltid ladda för att orka med.. och när jag kommer hem är jag helt slut. Jag är helt slut hela dagen efter också. Förvisso har det blivit lite bättre sedan jag flyttade ifrån min sambo, men fortfarande är det saker som är lite jobbiga. På något sätt försöker jag inbilla mig att jag har en 10 meter lång latmask lindad runt ryggraden, samtidigt som jag har svårt att tro att det bara hänger på en dum latmask. Det känns inte speciellt normalt att behöver ladda så mycket inför varje grej som ska göras och sedan vara helt knäckt när man kommer hem och dagen efter. Bara att skala en apelsin har varit oerhört jobbigt ett tag… Möjligen kan jag ha drabbats av någon form av stress eller depression, jag vet inte… kanske en kombination. Jag hoppas att jag kan komma över tröskeln lagom till starten av min praktik.

Att vara hemma och arbetslös är ingen lyxliv direkt, men lite bekvämt har det varit i varje fall den sista tiden. Jag har verkligen försökt njuta av det.

Det har varit mycket poker de senaste dagarna! Dessvärre har vinsterna varit mindre… igår lyckades jag få ihop 20 dollar. Ok, alltid något förstås, men lite i alla fall. Även om jag inte har vunnit just något så känner jag mig som en vinnare. Jag menar, det känns ganska bra när man sitter vid pokerbordet och det är någon spelare som har uppmärksammat den utveckling i spelet som man gjort. Det känns väldigt uppskattande. Bäst är de tillfällen då man har en bra hand och folk fortsätter att spela sina händer trots att de inte kommer att vinna, när man gör allt för att visa att man har den bästa handen och ingen bryr sig. Hehe… idag var det någon, vet inte om det var en kille eller en tjej som sa: OMG, you HIT!. (Jag hade den bästa handen.)… han fortsatta och sa: as always! Han tyckte att jag alltid träffar mina händer när han spelar mot mig. Personligen tycker jag inte att jag träffar mina händer så ofta. Jag svarade honom med att säga; Nej, nej, inte alls alltid!.... han, tyckte jo, nästan alltid! :oP

Jag får väl säga att jag är nöjd i alla fall! Ibland kan man inte göra bättre.. man kan inte slå den som har tur, så enkelt är det… och en del människor är för dumma för sitt eget bästa, när det gäller poker. Ok, de kanske träffar sina händer ibland, men fortsätter spela sina galna händer och blir förlorare i långa loppet bara för det. Jag är inget proffs, men jag har mina gränser. Hittills har det varit en hållbar utveckling. Det är förstås inget som jag kan leva på! Poker är alldeles för osäkert! Det är bättre att ha ett riktigt jobb där man vet att man får en inkomst varje månad. … enligt min åsikt!

Nåja, imorgon har jag mitt andra teamspel för denna månad. Hoppas att det går bättre imorgon än vad det har gjort idag. Idag har det verkligen sugit! Om jag träffar flush så har någon hus… om jag bluffar så har någon träffat något. Egentligen har det inte spelat någon större roll vad jag har spelat eller hur jag har spelat. Det har inte varit min turnering. Jag får väl ta och be till poker gudarna innan jag går och lägger mig.